Rätt trevligt endå igår, var med Linnea och några av hennes klasskompisar vid östra på lite krök:)
Lyssna nu noga, DET ÄR SOL UTE. BLÅ HIMMEL!! Jag blir glaaad:$ Vet inte hur längesen det var jag såg en blå himmel.

Jag brukar jätte ofta tänka på att man bara vill bort från där man är, inte vara någonstans. Ungefär varje gång jag och Ludde ska lämna varandra på flygplatsen brukar jag bara tänka, måste jag verkligen göra det här? Måste jag säga hejdå nu. Tänk om jag bara skiter i att åka med flygplanet och stannar hos han några veckor till. Vad skulle det göra? Jag skulle inte dö, världen skulle inte gå under. Jag skulle kunna ta igen skolan, jag skulle kunna få ihop pengar till ett annat flyg. Bara skita i allt annat i hela världen. Jag brukar tänka på varför man aldrig gör så? Är det för att det skulle bli en dålig vana, skulle man alltid börja med att fly ifrån sina problem då? För jag tror att dom flesta känner igen sig, man vill fly, man vill bort. Antingen till en speciell plats eller till ingenstans. 
Men på ett sätt tror jag att det är bra att inte fly. Man blir starkare efter varje gång man tar tag i sina problem, varje gång man kämpar och sliter igenom det som är så himla svårt. Jag tror att det lönar sig i slutändan, man blir belönad med att efter varje gång man klarat sig igenom det blir man så mycket lyckligare när det är över. Så lyckligare än när man var lycklig innan. Förstår ni..? Man uppskattar saker mycket mer. Och samma gäller med två personer, ett förhållande. Man blir starkare efter varje jobbig period.