En sak som jag brukar fundera på är att vissa människor är medvetna om så mycket mer än vad andra är.. Jag har vänner som har varit med om många tragedier i deras liv, varit deprimerade, och inte alltid känt sig trygga utan har haft stora motgångar. En av dom tänker nästan alltid precis som mig, hon förstår mig som inte många kan. Sen vet jag så många som nästan alltid har haft det tryggt, nästan alltid bott på samma ställe, deras föräldrar har aldrig skiljt sig och de har inte varit med om några speciella tragedier. Nu tog jag bara ett exempel och det behöver inte vara just så. Men jag menar att dom kan ha varit väldigt ledsna men aldrig känt den där djupa smärtan. Jag undrar hur deras liv är för dom? Hur tänker dom? Är livet bara en rak väg med olika roligheter och ledsamheter? Men inget värre eller bättre än så? Jag tror att man inte känner känslor lika starkt. Man vet inte hur det är att vara sådär riktigt ont-i-hela-själen ledsen, eller varit sådär stumt och dämpande deprimerade. Men inte heller känt den där äkta lyckan. Alla deras känslor är så mycket mer ytliga, man vet ingenting mer än det.

Nu menar jag verkligen inte att det är något dåligt att vara "ytlig". Inte heller att det är något dåligt att vara djup. Jag tror det är varken eller.. Man är det man är, det är ens personlighet, ens själ. Vissa mognar till något djupare förr eller senare, andra gör det aldrig.